Translation example: Why blinded calorie believers are brainwashed

Följande är ett exempel på en översättning av ett blogginlägg från KostdoktornImage

We have all been brainwashed in terms of calories.

A few years back, I, myself used to believe in it as well. To lose weight was all about “consume less calories than you burn”. That is: “eat less and exercise more”.

I believed that the problem fat people had was that they were eating more calories than they burned off.  Fat people were a little too voracious and lazy. They had poor character – which meant that slim people like myself had good character. Although a bit prejudiced, it was a nice feeling.

It seemed obvious and logical to me. Now, more and more people have realized how silly that is. Soon, we will all laugh about how we could be so stupid and fall for such thinking errors.

The mistake

This can be hard to understand if you are brainwashed. It can take time, just as it did for me.

Here´s what´s wrong with fixating on calories: It makes absolutely no sense. It sounds really logical and smart but it doesn´t actually say anything.

A typical example:

Excess calories cause obesity.

This sounds credible. But what does it really say? A caloric surplus, of course, means that you gain weight, which is obvious. It is so obvious that it´s the same thing. A caloric surplus is the same thing as weight gain. Once you realize that, you can see the mistake:

Excess calories weight gain cause obesity.

Meaningless. Sure, it´s true, but it doesn´t say anything of substance. It doesn´t say anything about the real causes of obesity.

Just as meaningless are other statesments from calorie fundamentalists, like this one:

The only way to become slimmer is to burn more calories than you eat.

Since calorie deficiency is the same thing as weight loss we can soon see right through this as well:

The only way to become slimmer is to burn more calories than you eat lose weight.

Again: an obvious and useless statement.

Comedy or tragedy?

This brainwash would be rather comical if it didn´t come with very sad consequences. Today, when an overweight person is looking to get help from a calorie expert, they are often told:

doctor

”Dear Sir/Mrs. There are many ideas about weightloss, trendy diets and such, but in fact the answer is much simpler than that. There is only one way to do it. Forget everything else you have heard, there are no shortcuts. It doesn´t matter what you are eating. Let me tell you this: The only thing that you need to focus on to become slimmer is… lose your weight.”   

Finally

This is how it would look like if people solved their math tasks in school with the same way of thinking as the calorie believers has:

findX3

Much too simplified! Same thing apply when basic calorie counting is allowed to explain problems with obesity.

The thing is, most people cannot see that the calorie thinking that is trumpeted everywhere is meaningless. They are so convinced that calorie fixation has to be true that they can´t see how pointless their arguments are. The problem is that they are still brainwashed.

Annonser

Another year over… and a new one just begun!

Nu har ytterligare ett år nått sitt slut och med det ytterligare en praktikperiod. Den här gången har jag varit på en turistdestination och en marknadsorganisation som heter Gold of Lapland. Det har varit en mycket givande period som har innehållit allt ifrån turistbyråaktiviteter till möten med företag inom besöksnäringen. Gold of Lapland är i grunden en ekonomisk förening som i dagsläget har närmare nittio medlemsföretag i sex olika kommuner, vilket gör dem otroligt breda. De jobbar även med flera EU-projekt och ansvarar för två turistbyråer. Jag har fotat, skrivit, översatt, rådgjort, brainstormat ,  assisterat med att ta fram strategier för sociala medier och mycket mycket mer… Jag har dessutom känt ett stort förtroende för och från mina kollegor. Vad som gjort det extra roligt är att de erbjöd mig att arbeta extra för dem fram till dess att jag börjar om skolan igen!

Den sista terminen påbörjar jag alltså på måndag och det känns som att den kommer att gå i en hisnande fart! Vi kommer bara att befinna oss i skolan fram till i början av mars, då det är dags för vår sista praktikperiod. Fram till dess kommer vi att arbeta med vårt examensarbete, vår resa till Kina & Taiwan, vi kommer att arbeta före, under och efter Vasaloppet, utföra ett arbete för Grönklittsgruppen och vi kommer att bege oss på en liten studieresa till Köpenhamn och Oslo för att gå på en resmässa. Förstår mig inte på de som tycker att studier är tråkiga! 🙂

Vart jag ska vara på min sista praktikperiod får jag be att återkomma om…

Galapagos!

Jag vet att det har varit väldigt tunt på bloggfronten på sistone… men jag har försökt göra det mesta av tiden jag har kvar. Lite lam ursäkt, men det är den jag har.

Ja vad säger man… Jag åkte till Galapagos. Jag visste att det är ett unikt ställe på jorden där man kan få närkontakt med djur. Jag visste lite vad öarna hade att erbjuda och jag visste att det var en mycket, mycket dyr eskapad men tyckte att jag förtjänade det och att jag skulle ångra mig om jag inte åkte dit.

Föga visste jag vad jag hade att vänta. Det finns bara två öar på Galapagos som har en flygplats, Baltra och San Cristobal, jag landade, efter att ha blivit uppgraderad till business class, på Baltra. Inflygningen i sig var helt makalös där man såg små kobbar som stack upp från havsytan som små hotell i ett monopolspel. Vi åkte buss till hamnen och äntrade vårt hem för kommande dagar, segel/motorfartyget Sagitta som tydligen är byggt i Sverige. Det visste jag inte förrän efter det att jag kom tillbaka.

En flirtande fregattfågel

Efter det att vi kommit oss in i våra hytter åkte vi till en liten Mangrove-lagun som låg nära hamnen. Där hoppade vi i en mindre båt som kom att bli vår utflyktskärra under kryssningen. I lagunen fick vi bland annat se Golden cownose ray (en mindre typ av rocka), vitspetsig revhaj (kan bli 1, 6 meter lång), havssköldpaddor, och en hel uppsjö med fåglar. Fågellivet på Galapagos är dominerande kan tilläggas. På väg tillbaka till fartyget fick vi vara med om när hundratals pelikaner fiskade sin middag. Det, bokstavligt talat, regnade pelikaner runt om oss! Nästan som att de tävlade om hur nära vår båt de kunde komma utan att landa i den. Det kändes ganska surrealistisk att sitta där och vara omringad av dessa ståtliga fåglar utan att det bekom dem ett spår att vi befann oss mitt i deras middag…

Och så fortsatte det dagarna i ända. Djuren som vi fick möta var inte ett dugg reserverade eller rädda för att vi trampade in på deras territorier. Anledningen att de inte ryggar tillbaka och gömmer sig är att det inte finns några rovdjur eller naturliga fiender som de har behövt lära sig att undvika. Nej då, här lever de i perfekt symbios som i den bästa av utopier! Lite kivande med varandra, men det händer ju även i den lyckligaste av familjer.

Ett fantastiskt minne som jag alltid kommer att bära med mig är en kväll/natt då jag låg på golvet på övre däck, under den klaraste av stjärnhimlar, stilla vaggades till sömns av havet samtidigt som fartyget korsade ekvatorn! Lika lite kommer jag att glömma hur läckert det var att stå längst fram i fören efter mörkrets inbrott och titta på de självlysande algerna som närde sitt ljus av vattnets krafter…

Andra höjdpunkter under de fem dagarna jag spenderade i övärlden var under snorkelturerna. Jag har simmat med pingviner, sköldpaddor, revhajar, spjutrockor och en hel uppsjö med fantastiska fiskar! Summeringen blir att en vacker dag kommer jag att åka tillbaka och dyka på riktigt med hammarhajar och annat smått och gott!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trygga banker / Safe banks

Scroll down for english.

Ännu en vecka har gått i rasande fart och jag känner en smärre panik att jag inte kommer att hinna se det jag vill innan det bär av mot Sverige igen… Men å andra sidan är jag ju inte här för att roa mig. Det är i varje fall inte huvudsyftet. Men en sak som jag har vägt fram och tillbaka är huruvida jag ska kosta på mig att uppleva Galapagosöarna eller inte. För många är svaret givet – det är klart att jag ska! When in Rome och allt det där. Det som har vägt emot är naturligtvis min budget. Det är ruskigt dyrt att åka dit. I stort sett lika dyrt som flygbiljetten från Sverige till Quito. Man kan komma något billigare undan om man väljer att ö-hoppa eller flyga ut dit och hoppas på en sista-minutenkryssning men det har jag inte tid till. Men jag har beslutat mig för att åka och jag åker redan i morgon! Jag ser fram emot det så in i norden, vad som gjort det ännu bättre är att jag har hyrt en liten undervattenkamera! Jag letade efter en vattentät engångskamera, men det var svårt att finna. Tur var väl det! Nu kommer jag kunna ta obegränsat med foton med en riktigt bra upplösning istället för 30 sunkiga bilder som måste framkallas.

När jag skulle ta ut pengar till kryssningen var jag tvungen att gå till banken istället för att använda mig av uttagsautomater. Man får bara ta ut ett visst antal dollar per dag och det räckte inte till. De har löst det rätt  fiffigt här med bankärenden. Fiffigt och tryggt för personalen, men föga effektivt. Man står i kö till dess att en kamera blir ledig. Javisst, du läste rätt, de använder sig av en kamera, en telefon och en dokumenthiss för att utföra sina tjänster. Jag ringde upp tjänstemannen, han svarade, jag berättade vad jag ville, han bad mig att lägga in mitt pass och mitt kontokort i varuhissen. Han började behandla ärendet, skickade ner min passkopia och en penna så jag skulle kunna skriva på det. Jag skickade upp det. Han hissade ner kvittot så att jag skulle kunna skriva på det och jag hissade upp det. Sen hissade han ner mina dokument och pengarna till mig, sa tack, sedan lade vi på telefonen igen. Reducerar risken för bankrån en hel del, eller vad tror ni?

Nu ska jag se till att packa väskan så det här blir det sista ni hör av mig innan jag återvänder på onsdag kväll. Då kommer ni att få höra om hur de magiska öarna var och om jag har simmat med någon hammarhaj eller inte. Ta hand om er tills dess!

Another week has passed by at a reckless speed and I feel a slight panic that I will not get to see what I want before heading off towards Sweden again .. On the other hand, I’m not here to have fun. At least it is not the main focus. But one thing I have weighed back and forth about, is whether or not I should treat myself to the Galapagos experience or not. For many the answer would be obvious – of course you should! When in Rome and all that. What has been weighted against is of course my budget. It’s horribly expensive to go there. Almost as expensive as the flight ticket from Sweden to Quito. One can get away  somewhat cheaper if you choose to island hop or fly out there and hope for a last-minute cruise, but I have no time to do that. But I decided to go and I´m going tomorrow! I look forward to it like crazy and what made it even better is that I have rented a small underwater camera! I was looking for a waterproof disposable camera, but it was hard to find. Luckily so! Now, I will be able to take unlimited photos with a really good resolution instead of 30 shabby images that must be developed.

When I were going to pay for the cruise, I had to go to bank instead of use the ATMs. You can only take out a certain amount of dollars per day and it was not enough. They have solved it safely and clever at the bank. Nice and safe for the staff, but rather inefficient. You stand in a queue until a camera is available. Yes, you read that right, they use a camera, a phone and a document lift to perform their services. I called the officer, he answered, I told him what I wanted, he asked me to put my passport and my credit card in the goods lift. He began to work on my errand, sent down my passport copy and a pen so I could sign it. I sent it up. He sent down the receipt so I could sign that and I sent it back up. Then he sent me down my documents and the money, said thanks, then we hung up the phone. Effective to reduce bank robbers or what do you say?

Now I’ll pack my bag, so this will be the last you hear of me until I return on Wednesday evening. Then you will hear about how these magical isles were and if I have been swimming with a hammerhead or not. Take care until then!

Cuyabeno, Amazonas

Scroll down for english.

Jag åkte ju till Amazonas samma dag som jag blev av med min ryggsäck och jag har inte hunnit berätta om hur det var.

Jag tog nattbussen till staden Lago Agrio som man kan säga är inkörsporten till naturreservatet Cuyabeno i Ecuador. Det är tyvärr även ett område som är rikt på olja vilket är ett av det största hoten mot regnskogens överlevnad. Lago Agrio var en gång i tiden regnskog men på grund av oljan är det numera ett betonggetto. Rika män (och kvinnor) i kostymer skulle gå över lik för att få skövla skogen ännu fortare och ännu effektivare än det redan görs. Till exempel har de tagit bort inträdeskostnaderna till reservaten för att, mest troligt, kunna hävda att intäkterna från turismen inte genererar tillräckligt för att försvara bevarandet av skogen. Under bussresan som tog oss till självaste floden ligger det rostiga oljerör längsefter vägen som fortfarande transporterar oljan. För ögat är de ett fult inslag i den annars så vackra omgivningen men för huvudet och själen är det en symbol att detta är troligen slutet på vad som en gång varit världens mest betydelsefulla lunga.

Men tillbaka till själva Amazonasupplevelsen.Efter en tre timmars bussresa satte vi satte oss i en motordriven, rymlig kanot som skulle ta oss in till lodgen. Det tog ungefär tre timmar längsefter floden innan vi var framme. Under kanotresan fick vi en försmak på vad vi hade att vänta. Vi fick se och höra ett otal fåglar och apor, vi fick se den växtlighet som utgör regnskogen och alla små inlopp och laguner som Amazonas utgörs utav. När vi kom fram till lodgen var det rean mörkt och i och med att de försöker allt dem kan med att göra så lite åverkan som möjligt på regnskogen så undviker de att använda sig av elektricitet i den mån det går. Vanligtvis har de solceller som generar ström för att ladda batterier och liknanade, men de var på service när vi var där så de hade lyst upp stället med stearinljus för att välkomna oss. Middagen serverades och vi tilldelades varsitt rum. Inne på rummen var det också ljus tända och sängen var tryggt inbäddad i myggnät. Djungelljuden förstärktes av att istället för att montera in glas i fönster så var delar av väggarna helt öppna så det kändes verkligen som att tukanerna, aporna och gräshopporna sjöng en till sömns alldeles intill mig. Under dagarna som följde åkte vi ut på kanoten, hälsade på i ett samhälle, fick träffa en shaman, fick vi lära oss om hur växterna i djungeln används i medicinska syften, gick på nattvandringar, badade bland caymaner och pirayor, paddlade kanot och såg ett stort antal djur! Rosa sötvattendelfiner, caymaner, tukaner, anakondor, fågelspindlar, sengångare, aror, grodor och mycket mer därtill. Jag kan bara konstatera att Cuyabeno levererade, trots att vår guide sa att han har sett en dramatisk minskning i antal djur bara på de sista fem åren. Jag rekommenderar verkligen att ta sig tid att någon gång i livet uppleva vad Amazonas har att erbjuda! Oavsett om det så sker i Ecuador, Bolivia eller Brasilien.

Detta bildspel kräver JavaScript.

So I went to the Amazon the same day I got robbed out of my backpack and I havn´t made time to tell you how it was.

I took the night bus to the town of Lago Agrio, which more or less is the gateway to the nature reserve of Cuyabeno in Ecuador. Unfortunately, it is also an area rich in oil which is one of the greatest threats to rainforest survival. Lago Agrio was once a rainforest but because of the oil, it is now a concrete ghetto. Rich men (and women) in suits would go over corpses to be able to cut down the forest even faster and more efficiently than they already does. For example, they have taken away the costs of entry to the reserves because, most likely, be able to argue that the revenue from tourism does not generate enough money to defend the preservation of the forest. During the busride that took us to the inlet to the reserve, rusty oil pipes lies beside the road that still carries oil. For the eye, they are an ugly feature in the otherwise beautiful surroundings but for the mind and the soul, it is a symbol that this is probably the end of what once was the world’s most significant lung.

But back to the Amazon experience. After a three hour bus ride, we sat down in a motorized, roomy canoe to take us to the lodge. It took us about three hours along the river before we got there. During the canoe trip we got a taste of what we had to coming up. We got to see and hear countless of birds and monkeys, we could see the vegetation that make the rainforest and all the little inlets and lagoons that the Amazon is made of. When we arrived at the lodge, it was dark and because they are trying to do as little damage as possible on the rainforest they avoid to use electricity as much as possible. Usually, they have solar panels that generate power to charge batteries and such, but they were broken when we were there so they had lit up the place with candles to welcome us. Dinner was served and we were checked in to our rooms. Inside the rooms candles were burning as well and the bed was safely nestled in a mosquito net. Jungle sounds are amplified by the fact that instead of glass in the windows, parts of the walls were completely open, so it really felt like the tucans, the monkeys, and the crickets sang me to sleep right next to me. In the days that followed we went out on the canoe, visited a local community, got to meet with a shaman, we learned about how the plants in the jungle are being used for medical purposes, we went on nocturnal hikes, swam amongst caymans and piranhas, canoeing and saw a large numbers of animals! Pink freshwater dolphins, caymans, toucans, anacondas, tarantulas, sloths, macaws, frogs and much more. I can only say that the Cuyabeno delivered, even though our guide said he has seen a dramatic reduction in the number of animals only in the last five years. I highly recommend taking the time to experience what Amazon has to offer! If ever in Ecuador, Bolivia and Brazil – just do it!

H2O

Scroll down for english.

Det tar betydligt längre tid att koka pasta här har jag upptäckt. Ris och ägg också för den delen. Jag har funderat lite på vad det kan bero på och nu vet jag. Kanske det här är kunskap som är självklara för andra bättre begåvade än mig, men vatten kokar vid lägre temperaturer ju högre altitud man befinner sig på! Till exempel: befinner man sig på världens högsta berg, Mt Everest, som ligger på 8 800 meter över havet så kokar vattnet redan vid 70 °C!

Tänkte bara jag skulle dela med mig av denna nya kunskap. Som ytterligare en liten altitudkuriosa, I-pods, på den tiden det begav sig med sådana, fungerade inte om man kom över en viss höjd över havet. Fråga mig inte hur högt – Googla det.

I’ve found that it takes considerably longer time to cook pasta here than it does back home. Rice and egg too for that matter. I’ve been thinking about why that is but now I know. Perhaps this is knowledge that is obvious to others, more informed than me, but water boils at lower temperatures the higher the altitude you’re at! For example: if you are on top of the world’shighest mountain, Mt Everest, at 8 800 meters above sea level the water will boil at as low as 70 ° C!

Just thought that I would share this new knowledge with you. Another altitude curiosity is that I-pods, back in the days when they were popular, did not work if they were taken above a certain altitude. Don´t ask me how high – Google it.

Höga berg och djupa dalar / River deep mountain high

Scroll down for english.

I torsdags när jag skulle gå från jobbet kom en tjej som jobbar på försäljningsavdelningen in på kontoret och frågade om någon på vår avdelning hade möjlighet att följa med henne på en utflykt som en researrangör bjudit in till. De vill att turistbyråerna här ska sälja mer av den och bjöd på rubbet. Jag hoppade på direkt men jag hade bara fyrtio minuter på mig att hinna hem, packa, gå tillbaka till jobbet och sätta mig i en taxi.

Den del av den Panamerikanska järnvägen som går genom Ecuador har varit i mycket dåligt skick men nu har regeringen tillsatt pengar så att den håller på att renoveras för fullt. I och med att stora delar av järnvägen går genom Andernas höga berg ansågs en viss sträcka söder om Quito vara ett av världens svåraste järnvägsprojekt i början av 1900-talet. En speciellt svår utmaning var att bygga järnvägen vid ett berg som har fått namnet La Nariz del Diablo – Djävulens näsa. Det finns ett flertal historier om hur berget fick sitt namn, en av dem är att järnvägsarbetarna som jobbade med rälsen hade sagt att för att kunna bygga en järnväg här måste man ingå ett avtal med djävulen.

Utflykten började med att vi åkte buss söderut mot en stad som heter Riobamba. Landskapet är verkligen slående när man åker genom Anderna, cumulusmolnen lägger sig som vispad grädde på bergstopparna och det känns som att de är så nära att man kan ta på dem. Ibland kör man till och med igenom dem. Man åker igenom byar, städer, berg och dal och de fält som brukas av folket ser ut som ett lapptäcke med regnbågens alla färger. Man passerar ett flertal vulkaner, bland annat Chimborazo med sina ståtliga 6 267 meter över havet och Cotopaxi med sina 5 897 meter. Tyvärr var det lite för mycket moln för att man skulle kunna se dem i sin fulla prakt, men vi fick i alla fall en liten skymt av dem. Fyra timmars bussresa senare var vi framme vid vårt boende för natten, en vacker hacienda som heter Abraspungos vilket betyder ”öppna dörrar”. Vi blev bjudna på middag och en liten presentation om hur utvecklingsplanerna för den kommersiella delen av järnvägen ”El tren” ser ut. I dagsläget trafikeras delar av järnvägen med speciella turisttåg och det var ett sådant vi skulle åka på dagen efter.

Middagen var utsökt och vårt rum likaså, fullt utrustat med wifi, platt-TV, två stora Queensize sängar, skrivbord och ett modernt badrum. Vi gick och lade oss tidigt för klockan halv sju följande dag serverades frukosten. Efter vi ätit frukost och tittat runt haciendan i dagsljus satte vi oss återigen på bussen som skulle ta oss till tågstationen i byn Alausi. Vi klev på tåget som hade tre vagnar med panoramafönster och åkte iväg. Vyerna fortsatte att ta andan ur en när vi åkte längsefter järnvägen. På sina ställen har de varit tvugna att bygga järnvägen i sick-sack så tågen fick växla om och backa istället för att åka i en serpentinkurva upp. Bergväggen på ena sidan tåget slickade nästan rutorna och stupet på andra sidan låg så nära intill att man ibland inte kunde se marken genom fönstret. Det var majestätiska tretton kilometer fram till tågstationen vid Djävulens näsa och där bjöds vi på en lätt lunch innan vi åkte tillbaka igen. För några år sedan fick turisterna sitta på tågets tak för att kunna njuta av omgivningarna, men efter att två turister från Japan tragiskt omkom blev det förbjudet att vara uppe på taket.

Jag hade fått i uppdrag att fotografera under turen också så med lite tur kanske mina foton kommer att användas i tryck dessutom!  Hoppas att det blir fler såna här spontana upptåg innan det blir dags för hemresa. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

Last Thursday when I was about to go home from work a girl from the sales department came into the office and asked if anyone in our department was able to accompany her on a trip that a tour operator invited the company to. The woman she was supposed to go with had fallen ill. I was happy to go but I only had forty minutes to get home, pack, go back to work and get in a cab to the station.

The part of the Pan American railroad that runs through Ecuador has been in very poor condition, but the government decided to help fund the renovation of it. In the early 1900´s, parts of this Andean railway were considered to be the most difficult railway project in the world. One particularly difficult challenge was to build the railway at a mountain that is named La Nariz del Diablo – the Devil’s Nose. There are several stories about how the mountain got its name, one of them is that railroad workers who worked with the rails had said that in order to build a railway here you have to sell your soul to the devil.

We took a bus from Quito going south towards a city called Riobamba. The landscape is really striking when you go through the Andes, cumulus clouds spread like whipped cream on the mountain tops and it feels like they are so close that you can touch them. Sometimes you even drive through them. You go through villages, cities, mountains and valleys and the fields farmed by the people look like a patchwork quilt with rainbow colors. It passes several volcanoes, including Chimborazo, with its majestic 6267 meters above sea level and Cotopaxi with its 5897 meters. Unfortunately it was too much clouds to get a look at them in all their glory, but we did get a small glimpse of them. Four-hour bus ride later we arrived at our accommodation for the night, a beautiful hacienda called Abraspungos which means ”open doors”. We were invited to dinner and a small presentation about the development plans for the commercial part of the railway, ”El tren”. Currently only specific parts of the railway is trafficated with special tourist trains and it was one of those that we were going to ride the following day.

Dinner was delicious and our room as well, fully equipped with wi-fi, flat screen TV, two large queen-size beds, a desk and a modern bathroom. We went to bed early because breakfast would be served at 6:30 in the morning. After we had breakfast and had a look around the hacienda in daylight, we got on the bus again that would take us to the train station in the village Alausi. We got on the train which had three carriages with panoramic windows and off we were. The scenery continued to take your breath away as we went along the railway. In some places they have been forced to build the railway in a zig-zag manner, the trains had to switch gears and go back and forth instead of going into a normal curve in order to climb the mountain. Rock wall on one side of the train almost licked the windows and the precipice on the other side was so close that sometimes you could not see the ground through the window. It was a majestic thirteen kilometers to the train station at the Devil’s Nose and there we were invited to a light lunch before we went back again.

I had been assigned to photograph the trip as well so maybe my photos will be used in print too! Hope that there will be more spontaneous things like this before it’s time for departure. 🙂